“Åh, så det är du som är den nya projektledaren…. Ja, jag hoppas att det kommer gå bra…. Det är väl bara att säga lycka till och hoppas på det bästa!” Visst kände jag mig välkommen på mitt nya uppdrag, samtidigt som jag undrade varför jag fick en medlidsam blick när jag log glatt tillbaka. Mötet vid kaffemaskinen var kort, men det fanns mycket underförstått i de få hälsningsmeningarna. Det var ett projekt fyllt med problem….
Ja, det var i alla fall den allmänna berättelsen om projektet – ett problemprojekt som aldrig levererar i tid och alltid med kostnadsöverdrag. Berättelsen levde sitt eget liv vid kaffeautomater och i korridorer, där den fylldes på av var och en som hade möjlighet. Informationen från projektet var hela tiden fokuserat på att korrekt redovisa kommande utmaningar, vilket gjorde att en problembild skapades även inifrån projektet och fyllde på berättelsen.
Och detta projekt var min kommande uppgift! Ett tidspressat projekt fyllt med problem, kryddat med medarbetare som slitit tungt under lång tid…
Att börja fokusera på det som gick bra i projektet var det första steget för mig, för att skapa en bild av vad som behövde göras. Detta var inspirerade, för det var mycket som levererades vecka för vecka. Projektmedlemmarna var dedikerade och visade gång på gång att de löste problem för problem, för att komma vidare mot slutmålet. Steg för steg togs hela tiden i rätt riktning, så visst var det progress i projektet. Berättelsen vid kaffeautomaten stämde inte alls med bilden jag fick av projektet.
Så det blev dags att påverka berättelsen om projektet, genom att börja berätta om vad vi lyckats med vecka för vecka, vilka problem som hade lösts och att tacka de som hjälpt projektet att ta ytterligare ett steg mot målet. Visst, projektet hade fortfarande en massa problem och utmaningar att ta tag i, men fokus blev att visa på att projektet med omgivning klarade att ta tag i dessa steg för steg.
Ett år senare, 6 minuter före utlovad sluttidpunkt, gick projektet i mål!
